Det svenska pensionssystemet är unikt och har väckt stort intresse världen över. Det beror på att systemets konstruktion skiljer sig från hur det ser ut i andra länder eftersom det tar hänsyn till den ekonomiska och demografiska utvecklingen. Det gör att det svenska systemet bedöms vara robust ur ett finansiellt perspektiv.

Det allmänna pensionssystemet består av inkomstpension, premiepension och/eller garantipension.

Det allmänna pensionssystemet består av inkomstpension, premiepension och/eller garantipension. Pensionen finansieras med en avgift på 18,5 procent av den totala lönesumman. Av de inbetalade beloppen går 16 procentenheter till buffertfonderna för att finansiera utgående pensioner (inkomstpension), medan 2,5 procentenheter sparas och förräntas på ett individuellt premiepensionskonto. Därtill finns garantipensionen som finansieras via statsbudgeten.

En utmaning för de flesta offentliga pensionssystem är att de är känsliga för förändringar i demografin. Bördan blir helt enkelt för stor i tider, då generationer bestående av små barnkullar ska försörja generationer som föddes under perioder med höga födelsetal.

För att möta denna utmaning infördes i början av 2000-talet det pensionssystem som vi har idag. Systemet innebär att framtida pensioner på ett tydligare sätt bestäms av var och ens inkomster, där hela livsinkomsten räknas. En viktig komponent i systemet är den automatiska balanseringen, den så kallade bromsen, som gör att pensionernas värde räknas upp i en långsammare takt i tider då systemets skulder överstiger tillgångarna.

Den största tillgången i pensionssystemet är, liksom i de flesta offentliga pensionssystem, den så kallade avgiftstillgången. Den svarar för 90 procent av de samlade tillgångarna och avgiftstillgången speglar värdet av framtida pensionsinbetalningar och påverkas främst av löner, sysselsättningsgrad och pensionsålder. Till detta kommer tillgångarna i buffertfonderna (Första, Andra, Tredje, Fjärde och Sjätte AP-fonden) som utgör 16 procent av systemets tillgångar. Syftet med buffertfonderna är att minska systemets känslighet för förändringar i ekonomisk och demografisk utveckling.

Storleken på pensionerna beror på hur länge man har arbetat och vilken lön man har haft. Dessutom görs en uppräkning med hänsyn till den genomsnittliga löneutvecklingen. För att pensionerna ska räknas upp maximalt krävs att systemet är i balans, att tillgångarna är lika stora som eller större än skulderna. Avgiftstillgången och AP-fondernas kapital ska alltså tillsammans minst motsvara den upparbetade pensionsskulden.

Förhållandet mellan tillgångar och skulder beskrivs i form av ett balanstal. Om skulderna är större än tillgångarna är balanstalet under 1,0 vilket innebär att den automatiska balanseringen (den så kallade bromsen) aktiveras och uppräkningen av pensionernas värde bromsas upp. Den långsammare uppräkningen fortsätter till systemet åter är i balans.

Balanstalet (BT) utgörs av systemets tillgångar dividerat med den samlade pensionsskulden. Om balanstalet understiger 1, utlöses bromsen. Det betyder att pensionsskulden och pensionerna bara räknas upp med löneutvecklingen multiplicerat med balanstalet. Detta pågår tills dess att jämvikt uppnås igen. När balanstalet återigen överstiger 1, sker en snabbare uppräkning än löne utvecklingen.