Historik
I samband med ATP-reformen 1960 inrättades Allmänna Pensionsfondens Första, Andra och Tredje fondstyrelsen. Fonderna skulle säkerställa det långsiktiga sparandet och bestod av en grundpension, folkpensionen, som var lika för alla, samt en inkomstgrundande tilläggspension (ATP).
Fondstyrelsernas reglemente tillät endast placeringar i räntebärande värdepapper. Förvaltningen av kapitalet i de tre fondstyrelserna samordnades i en organisation. ATP-systemet byggde på att svenska folkets pensionsutbetalningar finansierades genom obligatoriska arbetsgivar- och egenavgifter.
1974 inrättades Fjärde fondstyrelsen som även fick placera i svenska börsaktier. Därefter etablerades Femte fondstyrelsen 1988 och Sjätte fondstyrelsen 1996. Den sistnämnda ansvarade för medel från löntagarfonderna.
Dock visade prognoser på att ATP-systemet inte var finansiellt stabilt och det fanns risk att AP-fonderna skulle tömmas en bit in på 2000-talet. Pensionsarbetsgruppen tillsattes 1991 och 1994 lade man fram ett förslag till ett reformerat ålderspensionssystem. Den nya pensionsreformen trädde i kraft den 1 januari 1999.
I samband med reformen ombildades de fem första fondstyrelserna till fyra AP-fonder (Första, Andra, Tredje och Fjärde). Sjätte fondstyrelsen och den nyinrättade sjunde fonden döptes om till Sjätte respektive Sjunde AP-fonden, medan den Femte fondstyrelsen upphörde.
Första-Fjärde samt Sjätte AP-fonderna blir buffertfonder som långsiktigt ska förvalta pensionskapitalet utifrån samma placeringsregler, vilka ger möjlighet att investera i diversifierade tillgångsslag. Fonderna ska maximera avkastningen på lång sikt och till låg risknivå. De ska verka självständigt och ha egna riskhanteringsplaner, placerings- och ägarpolicyer.
Även om de fem fonderna konkurrerar med varandra har samarbeten etablerats för informationsutbyte och för att nå kostnadseffektivitet.